Kan atmosfär, legender och spöken flyttas?

 
Våren 1998
Skymningen faller snabbt när vi kommer till den gamla disponentbostaden, Hjalmar Lundbohmsgården i Kiruna. Vi ska tillbringa natten här för att försöka ta reda på om spökhistorierna om byggnaden stämmer. Förvaltaren möter oss i dörren. Själv skulle han aldrig stanna över natten säger han och det är tydligt att hans schäfer inte heller är bekväm i byggnaden. När vi går genom den nedre korridoren håller sig hunden i mitten av ledet som om den varken vill gå först eller sist.
 
Matsalen utanför Lundbohms inglasade kontor blir vår bas. Videokameran och bandspelaren är med för dokumentationens skull. Stämningen är hög men samtidigt avvaktande förväntansfull. Efter ett par timmar blir matsalen isande kall. Hur länge det varar minns jag inte, men antagligen är det inte någon längre stund eftersom vi reagerar på att kylan försvinner lika snabbt som den kom. Kanske är det i samband med temperaturväxlingen som ett par av oss hör något som låter som sång någonstans långt borta. Ögonblicket är kort och vi får ingen chans att lokalisera ljudet.
 
Framåt natten lämnar vi bandspelaren på inspelning uppe i jägarsalen. När kassettbandet är slut efter 60 eller 90 minuter hämtar vi ner den igen och lyssnar igenom inspelningen. Genom luftens sus och brus hör vi då och då skarpa smällar. Vi återvänder till salen och sitter där under en lång stund. Inga smällar hörs. Tidigt på morgonen riggar vi istället upp filmkameran i jägarsalen men inte heller den registrerar några ovanliga ljud. Det mesta intressanta som fastnar på filmen är morgonsolens vandring uppför ena väggen.
 
Eftermiddagen därpå möter vi upp vår lärare Lars-Göran Johansson på Hjalmar Lundbohmsskolan för att gå igenom nattens upplevelser (uppenbarligen genomförde vi projektet genom skolan på något vis). Vi konstaterar att de fenomen vi upplevt mest troligtvis har naturliga förklaringar.
- Vi kan alltså säga att det inte spökar på Hjalmar Lundbohmsgården, menar Lars-Göran.
Direkt han sagt det blinkar det till i ett lysrör i taket.
- Eller...? utbrister han med ett leende.
 
I mina gömmor har jag kvar VHS-filmen från natten på Hjalmar Lundbohmsgården. I alla år har den haft ett affektionsvärde men idag får filmen dessutom ett slags historiskt värde. 122 år efter att disponentbostaden började uppföras tvingas den nu flytta. Styckad i tre delar förs den bit för bit till sin nya plats i Kiruna. Idag klockan tio körs första biten iväg. Imorgon och på torsdag följer resterande delar av byggnaden efter. För mig symboliserar flytten slutet för det gamla Kiruna på allvar.  
 
 
 
 
 
Den 23/7 år 1900 skrev Lundbohm till sin vän prins Eugen:
”När jag kom hit flyttade jag in i mitt nya eller rättare tillbyggda hus, vilket är så trevligt att jag måste skicka några fotografier för att visa Eders höghet huru det tar sig ut. Det yttre är ju mycket anspråkslöst, men det har den förtjänsten att att harmoniera med omgivningen, såväl naturen som de uppförda arbetarbostäderna.”
(ur Hjalmar Lundbohm av Yngve Åström, 1965)
 
Kommer Hjalmar Lundbohmsgården att harmoniera med sin nya omgivning på samma sätt som den gjort under sina 122 första år och som för Lundbohm själv var så viktigt? I somras passade jag på att fotografera de mäktiga granarna som fanns på tomten. Jag skriver ”fanns”, för utifrån de bilder jag sett har den vildvuxna trädgården Lundbohm vurmade så mycket för förvandlats till en grusväg. Att det är samma träd som han en gång såg till planterades vågar jag inte säga säkert. Någonstans har jag läst att en del av granarna följde med honom från en resa till Kalifornien men i skrivande stund hittar jag inte källan.
 
Byggnaden flyttas alltså, men följer den speciella atmosfären, legenden om Lundbohm och de påstådda spökena med? Följer byggnadens historia med eller kommer disponentbostaden kännas på ett annat sätt på sin nya plats?
 
 
Arkitektur - Bilder - Bolagsområdet - Christian Eriksson - Disponentbostad - Foto - Hjalmar Lundbohmsgården - Kiirunavaara - Kiruna - LKAB - Samhällsomvandling

Borta med vinden

Ruiner av kvarteret Ullspiran i Kiruna, juli 2017. Idag finns ingenting kvar av bostadsområdet.
 
Ruiner av kvarteret Ullspiran i Kiruna, juli 2017. Idag finns ingenting kvar av bostadsområdet.
 
LKAB:s hotellannex, juli 2017. Enligt uppgift rivs nu byggnaden.
 
Min favorit B54, juli 2017. Enligt uppgift rivs den nu.
 
Järnvägshotellet, stationshuset och gamla tullhuset, juli 2017. Nu finns ingenting av detta kvar.
 
Ruinerna av Lingonstigen, juli 2017.
B54 - Bilder - Bolagsområdet - Bromsgatan - Foto - Järnväg - Järnvägshotell - Järnvägsstation - Kiirunavaara - Kiruna - LKAB - Lingonstigen - Luossavaara - Stadsomvandling - Ullspiran

Spökstad

Det som en gång var järnvägsstationen i Kiruna. Samtliga fotografier i inlägget togs i juli 2017.
 
Kiruna är staden där jag föddes, som jag bodde i och som jag lämnade. Jag är en utflyttad kirunabo. Jag ska aldrig bo i Nya Kiruna, aldrig vara en utflyttad Nya Kirunabo. Jag kommer inte från Nya Kiruna och kommer aldrig åka hem till Nya Kiruna. Mitt hem, mitt Kiruna, finns inte längre. Det stod klart för mig i somras. 
 
Kiruna rivs och försvinner. En liten del flyttas men det blir ändå aldrig som det var. Efter flera års tomhet har insikten och med den sorgen, ilskan och maktlösheten träffat mig med full kraft. Attityder och argument om att rivningen är tråkig men nödvändig, att Kiruna inte kan finnas utan gruvan och att det inte finns något att vara sentimental över står mig upp i halsen. Där trängs de med propagandan från gruvbolaget LKAB och Kiruna kommun, en propaganda där känslorna alltid eller oftast lyser med sin frånvaro. Jag känner. Jag sörjer! Vi är många som sörjer. Det är en sorg vi kommer bära med oss resten av livet.
 
Jag har förstått nu att jag måste göra något av sorgen och ilskan. I den här fotobloggen låter jag oftast bilderna tala för sig själva och så blir det även framöver, men Kiruna-inläggen blir ett undantag. Främst i vandringarna i ett svunnet Kiruna kommer bilderna följas åt av tankar och minnen. Det är en del av mitt avsked till hemstaden.
 
Resterna av UIlspiran. Enligt uppgift är allt nu rivet.
 
I hyreshuslängan på Gruvfogdegatan bor mest entreprenörer och fönstren gapar tomma...
 
... liksom på andra sidan Hjalmar Lundbohmsvägen.
 
Länsmansbostaden står tom i väntan på flytt. I bakgrunden resterna av radhusen på Lingonstigen.
 
Gratistidningarna delas plikttroget ut även till de övergivna bolagshusen vid Hjalmar Lundbohmsvägen.
 
Ingenjörsbostaden B39 uppallad i väntan på flytt. I bakgrunden stadshustornet som för någon vecka sedan plockades ner bit för bit.
 
Hjalmar Lundbohmsgården igenbommad i väntan på flytt.
B39 - Bolagsområdet - Hjalmar Lundbohmsgården - Järnvägsstation - Kiirunavaara - Kiruna - Klocktorn - LKAB - Länsmansbostad - Samhällsomvandling - Stadsflytt - Stadshus - Ullspiran