Kan atmosfär, legender och spöken flyttas?

 
Våren 1998
Skymningen faller snabbt när vi kommer till den gamla disponentbostaden, Hjalmar Lundbohmsgården i Kiruna. Vi ska tillbringa natten här för att försöka ta reda på om spökhistorierna om byggnaden stämmer. Förvaltaren möter oss i dörren. Själv skulle han aldrig stanna över natten säger han och det är tydligt att hans schäfer inte heller är bekväm i byggnaden. När vi går genom den nedre korridoren håller sig hunden i mitten av ledet som om den varken vill gå först eller sist.
 
Matsalen utanför Lundbohms inglasade kontor blir vår bas. Videokameran och bandspelaren är med för dokumentationens skull. Stämningen är hög men samtidigt avvaktande förväntansfull. Efter ett par timmar blir matsalen isande kall. Hur länge det varar minns jag inte, men antagligen är det inte någon längre stund eftersom vi reagerar på att kylan försvinner lika snabbt som den kom. Kanske är det i samband med temperaturväxlingen som ett par av oss hör något som låter som sång någonstans långt borta. Ögonblicket är kort och vi får ingen chans att lokalisera ljudet.
 
Framåt natten lämnar vi bandspelaren på inspelning uppe i jägarsalen. När kassettbandet är slut efter 60 eller 90 minuter hämtar vi ner den igen och lyssnar igenom inspelningen. Genom luftens sus och brus hör vi då och då skarpa smällar. Vi återvänder till salen och sitter där under en lång stund. Inga smällar hörs. Tidigt på morgonen riggar vi istället upp filmkameran i jägarsalen men inte heller den registrerar några ovanliga ljud. Det mesta intressanta som fastnar på filmen är morgonsolens vandring uppför ena väggen.
 
Eftermiddagen därpå möter vi upp vår lärare Lars-Göran Johansson på Hjalmar Lundbohmsskolan för att gå igenom nattens upplevelser (uppenbarligen genomförde vi projektet genom skolan på något vis). Vi konstaterar att de fenomen vi upplevt mest troligtvis har naturliga förklaringar.
- Vi kan alltså säga att det inte spökar på Hjalmar Lundbohmsgården, menar Lars-Göran.
Direkt han sagt det blinkar det till i ett lysrör i taket.
- Eller...? utbrister han med ett leende.
 
I mina gömmor har jag kvar VHS-filmen från natten på Hjalmar Lundbohmsgården. I alla år har den haft ett affektionsvärde men idag får filmen dessutom ett slags historiskt värde. 122 år efter att disponentbostaden började uppföras tvingas den nu flytta. Styckad i tre delar förs den bit för bit till sin nya plats i Kiruna. Idag klockan tio körs första biten iväg. Imorgon och på torsdag följer resterande delar av byggnaden efter. För mig symboliserar flytten slutet för det gamla Kiruna på allvar.  
 
 
 
 
 
Den 23/7 år 1900 skrev Lundbohm till sin vän prins Eugen:
”När jag kom hit flyttade jag in i mitt nya eller rättare tillbyggda hus, vilket är så trevligt att jag måste skicka några fotografier för att visa Eders höghet huru det tar sig ut. Det yttre är ju mycket anspråkslöst, men det har den förtjänsten att att harmoniera med omgivningen, såväl naturen som de uppförda arbetarbostäderna.”
(ur Hjalmar Lundbohm av Yngve Åström, 1965)
 
Kommer Hjalmar Lundbohmsgården att harmoniera med sin nya omgivning på samma sätt som den gjort under sina 122 första år och som för Lundbohm själv var så viktigt? I somras passade jag på att fotografera de mäktiga granarna som fanns på tomten. Jag skriver ”fanns”, för utifrån de bilder jag sett har den vildvuxna trädgården Lundbohm vurmade så mycket för förvandlats till en grusväg. Att det är samma träd som han en gång såg till planterades vågar jag inte säga säkert. Någonstans har jag läst att en del av granarna följde med honom från en resa till Kalifornien men i skrivande stund hittar jag inte källan.
 
Byggnaden flyttas alltså, men följer den speciella atmosfären, legenden om Lundbohm och de påstådda spökena med? Följer byggnadens historia med eller kommer disponentbostaden kännas på ett annat sätt på sin nya plats?
 
 
Arkitektur - Bilder - Bolagsområdet - Christian Eriksson - Disponentbostad - Foto - Hjalmar Lundbohmsgården - Kiirunavaara - Kiruna - LKAB - Samhällsomvandling